Just vill jag bara ställa mig upp och sjunka rakt genom jorden. Långt ner, där ingen i hela världen kan hitta mig.
Bara gömma mig och glömma bort allting som kallas krav. Jag slits mellan två världar, en där jag står med båda fötterna på jorden, där jag vet exakt vad som är rätt eller fel, den andra springer jag, jag flyr och försöker hitta vägen ut. Jag kastas mellan väggarna och gråter av förtvivlan. Just nu sitter jag och skakar inombords, tårarna rinner. Jag riktar blicken mot fönstret och viskar: ta mig här ifrån..

Jag vet inte längre vem jag är. Från att ha varit den mest målriktade och medvetande personen, från att ha varit hon som alltid fanns där när folk behövde hjälp, hon som såg sin vän stå ett steg från döden, den personen som nu efter allt som hon varit med om brytit ihop totalt. Jag finner henne inte längre, vart är hon?

Hjärtat slår två snabba slag, hur ska jag förklara? Kommer någon att förstå? Så många frågor, inga svar. Klumpen i halsen växer, stressen och pressen blir allt större. Jag försöker, kan man göra mer? Ja! I min värld vill jag klara skolan perfekt, jag vill men jag gör inte allt jag kan för att lyckas, jag ger upp på halva vägen. Någons kommentar går rakt in och sårar mig djupt. Vad hände med hon som inte tog någon skit? Hon blåste bort med vinden. Som ett knivhugg i ryggen blir jag besviken på 90% av allt jag gör.

Allting som hänt det senaste åren skrämmer mig. Ska det vara så? Hur går man vidare efter något som påverkat en mentalt? Ska jag känna skuld? Är jag en dålig människa? De här orden skriver jag på grund av olika anledningar. Gör jag fel val? Det kan jag väl inte veta innan jag gjort det? Eller? Borde jag veta? För jag vet inte. Jag vet ingenting..

Jag frågar mig själv varje kväll, gör jag fel om jag prioiterar mig själv före någon annan? Borde jag låta någon annans lycka gå före min? Bara för att jag redan haft den?

Jag frågar mig själv varje kväll, gör jag fel om jag tänker tillbaka på saker som har hänt? Borde jag glömma de?borde jag sluta överdriva? Jag kanske borde överdriva? Jag vet inte.

Sanningen är att jag frågar mig själv varje kväll, vilken väg jag ska ta för att komma ut så snabbt som möjligt, men samma svar ekar i huvudet: Det finns bara en väg, och det är vägen genom livet. Och allt sånt här det tillhör.

Just nu känner jag mig bara så borta.. helt borta..